”en magisk saga långt bortom tid och rum”
- @laslusenilinsen
Borlängeförfattaren Annah Nozlin firar sin nya bok:
Gudinnornas tid – runor i aska och blod.
En historisk roman med inslag av saga och folktro, med handling från Borlänge år 523.
Lördagen 11 maj kl. 15 - 17
på Gammelgården i Borlänge.
Boksignering, fikabiljett vid köp av bok, lotteri mm. Caféet öppet för alla, fri entré.
(Gammelgårdsvägen 2)
"Skade, ge mig styrka!" ber hon jaktens gudinna som kan ta formen av en varg. ”Hjälp mig!"
Kroppen fylls med ny kraft, men inte ens Skade kan ge henne vingar.
Ropen nedifrån gården talar om att männen tagit upp förföljelsen. Trädens dunkel omsluter henne och fötterna springer med snabba steg längs den välbekanta stigen. Hon minns de gömställen där hon lekt som barn, fast männen känner säkert till de ställena också. Luften river i lungorna. Hon tvingar benen att springa snabbare. Norrut, mot bergen.
Gudinnornas tid är en historisk roman där folktro och gudinnedyrkan kommer till liv. Järnåldern innan Fimbulvintern. En berättelse om att kämpa för frihet, självbestämmande och om att hitta sig själv. Vi följer Hildur, Alfhild, Linde och Aslak i deras olika strävan att leva utan förtryck. Kärlek, liv och död med avstamp år 523 från den plats invid Dalälven vi idag kallar Borlänge.
”Blandningen av historik, gudinnedyrkan och folktro är väldigt suggestiv och bortbytingtemat, som är en viktig del av hela romanbygget, är ett rent genidrag.” – Susanne Holmgren, Författarcentrums lektör
”En spännande berättelse där författaren med lätt hand blandar troll, folktro och fornnordisk mytologi.” - Elvira Birgitta Holm, journalist och författare
”Denna bok har allt man kan önska sig, den är färgrik och levande med fina beskrivningar av miljöer, landskap och seder. En riktig läspärla!” – Astrid Ahlberg, författare
"Hej hej, nu har jag (sträck)läst ut boken. 😊 Fastnade i handlingen direkt och hade svårt att sluta." - Anna, läsare av provtryck
Alla karaktärer och deras göranden är påhittade men platserna och landskapet finns i verkligheten. Frostbrunnsdalen som är en gammal plats invid Stora Tuna kyrka har jag bytt namn på till Frostkällans dal. Älven är Dalälven med sina forsar, numera kraftstationer. Människorna i berättelsen har visst utbyte med Helgö i Stockholmstrakten.
Under tiden jag skrev tänkte jag mig att berättelsen utspelas år 523 enligt vår tidräkning och det året är också bokens nutid.
Här nedan delar jag med mig av några fascinerande upptäckter från mitt researcharbete, där jag har utforskat och återskapat en värld där det övernaturliga möter verkligheten.
På 500-talet slingrade sig Dalälven genom Borlänge med samma majestätiska sträckning som idag. De fyra kraftverksstationerna var då vilda forssar. I Borlänge finns en stadsdel som gränsar mot älven och som heter just Forssa.
Dalävlen mynnar ut i Östersjön söder om Gävle. En resa längs kusten tar dig sedan vidare mot Helgö som ligger innanför Stockholm i Mälaren.
Frostbrunnsdalen har jag i boken döpt om till Frostkällans dal. Dalen är en cirka 20 meter djup ravin strax väster om Stora Tuna kyrka i Borlänge kommun, Dalarna. Dalen hette tidigare Frösbrunnsdalen, vilket antas ha med Frö (Frej) att göra. I dalen finns även en trefaldighetskälla, som enligt gammal folktro är en vattenkälla med läkande kraft. Trefaldighetskällorna har ofta medeltida, katolskt ursprung, men kan dessutom från början ha varit forntida offer- eller kultplatser.
Frostbrunnsdalen ligger på Tunaslätten och är cirka 1100 meter lång och cirka 20 m djup.
1935 lät man uppföra en domarring i dalen för att markera platsen för Tuna gamla tingsplats. Under vikingatid och medeltid var tingsplatsen utomhus, där tvister avgjordes och beslut i gemensamma frågor togs. Under förkristen tid kan tingsplatsen även ha nyttjats som offerplats. Efter kristnandet byggdes en kyrka i anslutning till tingsplatsen. Stora Tuna kyrka sägs vara byggd i närheten av en kultplats helgad åt asaguden Frej och på en äldre gråstensskyrka från 1200-talet. Den invigdes år 1469 av biskopen i Västerås.
Frostbrunnsbäcken mynnar ut i Tunaån som i sin tur rinner ut i Dalävlen.
Idag är Frostbrunnsdalen ett naturreservat i Borlänge kommun.
Helgö betyder helgad ö och är en forntida handelsplats i sjön Mälaren i Ekerö kommun, Stockholms län. Öns största bredd är omkring 1,5 km och den är ca 5 km lång. Utgrävningar visade att här funnits ett forntida samhälle som var levande och verksamt under minst sexhundra år, från 200- till och med 800-talet. Området som hittades i urgrävningarna består av sju husgrupper, fem gravfält och en fornborg från 200 till 500 år e Kr. Det finns även tydliga spår av förkristen kult på ön och en tidig tempelbyggnad. Den gamla handelsorten på Helgö började växa fram runt år 200. Redan på 400-talet fanns skickliga hantverkare på plats; man har bland annat hittat rika spår efter guldsmedjor och andra verkstäder. Helgös storhetstid anses vara folkvandrings- (400-550 e.Kr.) och vendeltid (550-800 e.Kr).
De mer spektkulära fynden är bevis på långväga handel i form av en liten Buddha från Swatdalen i Indien, en tidig kristen koptiskdopskopa från Egypten, båda med datering till 500-talet, samt en irländsk kräkla från 800-talet och mynt från Ravenna, Rom, Bysans och Arabien visar på platsens betydelse.
Mälaren var fortfarande en del av Östersjön med salt vatten. Avsnörningen av Mälaren och utvecklingen från havsvik till insjö pga. landhöjningen avslutades under 1200-talet.
När slutligen utloppen av Örsunddaån och Fyrisån vid Stäket i Stockholm lyftes upp över havsnivån blev hela Mälarbassängens vatten gradvis sötare. Källa: Sven Kalmring, Statens historiska museer
Att besluta personnamn har inte varit enkelt. Jag har till exempel läst i "Lexikon över urnordiska personnamn". Dock ter sig många namn främmande för våra moderna ögon och öron, inte heller att urskilja vad som är kvinnonamn eller mansnamn är enkelt. Valet föll slutligen på namn som låter gammaldags från förkristen tid, men för den som är insatt i ämnet kommer de inte vara med tidsperioden överensstämmande.
Hildur borde egentligen heta Hild. Jag fick lära mig att ändelsen -ur är utprägat isländsk. På fornnordiska heter hon Hildr, men på urnordiska heter hon troligen Hild. Ordet hildr betyder strid. För att inte namnen ska bli allt för lika varandra fick kvinnorna heta bl.a. Hildur, Alfhild och Svanhildr.
Aslaks fornnordiska variant är Áslákr, som jag inte riktigt vet hur det uttalas och eftersom jag inte vet den urnordiska varianten fick det bli det modernare Aslak. Aslak betyder gudarnas kamp.
Båtfynd är det inte gott om från den äldre och mellersta järnåldern. Männiksorna har haft skepp, och under den senare delen av perioden skepp som väldigt mycket ser ut som vikingaskepp modell mindre, men utan mast, som är en senare uppfinning. Man rodde helt enkelt, men även så kan man ta sig långt ganska snabbt, bara man har duktiga roddare. Jag har själv provat att ro kyrkbåt vid två olika tillfällen och tänker mig att det inte är allt för annorlunda.
De mindre stockbåtarna har använts i alla tider, d.v.s. båtar som skapats av urholkade trädstammar. Dessa har troligen varit vanliga längs t.ex. Dalälven och i insjöarna till mindre resor och transporter. Stockbåtar får många att tänka på Flintstone eller Hedenhös, men dessa båtar var mycket fint gjorda och liknade snarare dagens kanoter.
Vad boplatser beträffar har hälften av Dalarnas tjugo arkeologiskt undersökta treskeppiga hus påträffats på Tunaslätten. De äldsta är från folkvandringstiden och de yngsta kan ha bebotts under den tidiga medeltiden. Även ett par enskeppiga hus har påträffats, ett från Vendeltiden och ett från den tidiga medeltiden. Husen på Tunaslätten har legat på gårdstomter, där det förutom långhus fanns grophus och i några fall även rester efter järnframställning och gravhögar.
Ska ett hus hålla en längre period behövs rejäla stolpar, väggar med lerklining, osv. Sådant som vi nu kan se som avtryck i marken efteråt. Man kan dock tänka sig mer tillfälliga strukturer som använts under delar av året, men det är svårt att veta. Antagandet har gjorts att folk flyttar ut från långhuset och trängseln så snart vädret tillåter.
Jordbrukstraditionen är lång på tunaslätten runt Borlänge och de övre marklagren har bearbetats och odlats varför det kan vara svårt att hitta akreologiska fynd. Ett antal olika bortplöjda järnåldersgravhögar i Dalarna kan spåras genom resterna av kantrännor som tillhör gravarna. Enligt bildmaterial finns uppskattningsvis fyra gravar i Forssa, Borlänge.
Järnframställningen i Dalarna var utbredd i landskapet och järnframställningsplatserna låg i nära anknytning till Dalälven eller andra vattendrag. Det arkeologiska materialet tyder på en omfattande järnproduktion i Dalarna under yngre järnålder vilken har varit mest intensiv under vendeltid och vikingatid. Järnet spelade en betydande roll i statsbildningsprocessen i Mälarlandskapen, vilka saknade förutsättningar för järnframställning. Troligt är att järnet införskaffades via kontakter med Dalarna. Gravarna ligger ofta placerade i nära anslutning till lågtekniska järnframställningsplatser.
Klimatkatastrofen Fimbulvintern inträffade år 536 när en serie vulkanutbrott skärmade av solen och gjorde att det var vinter tre år i rad. Boken utspelar sig till stor del år 523 när klimatet är vänligare och skördarna goda. Efter Fimbulvintern inleddes en hundraårig köldperiod.
Alla vet att trollen kommer från Gagnef, nordväst om Borlänge. ;-)
Jag hittar den inte i skrift på nätet men som jag fick i lära mig på lågstadiet finns det tre kopparberg som två jättedöttrar skulle få ärva av sin far, men bara om de lovade att döda alla som hittade kopparen. Ena dottern lovade det genast medan den andra var mer tveksam till att verkligen döda alla. Därför fick den första dottern ärva två berg och den andra endast ett kopparberg.
När bocken Kåre kom hem med rött på hornen och bonden dagen därpå följde efter för att se var geten varit så kastade jättekvinnan en sten som dödade geten. Bonden argumenterade då att hon dödat den som först hittade kopparen och efterssom det var den snälla jättekvinnan så lät hon bli att döda bonden, som på så vis fick kunskapen om var det ena kopparberget fanns.
Brytningen i gruvan inleddes möjligen så tidigt som 800 e.Kr (eventuellt början på 700-talet) och upphörde år 1992. Gruvan var under sin storhetstid en av Sveriges största gruvor och är sedan år 2001 ett världsarv.
Samer har till och från under förhistorisk tid funnits i området kring Amsberg i Borlänge.
Drott eller drotten (fornsvenska drotin) var under fornnordisk tid en konunga- och prästtitel. Det var en man som hade ett krigarfölje (isländska drótt), en hird, det vill säga en hövding eller furste, men utan landanspråk. I formen drots kvarlevde titeln in i medeltiden. En drotts hustru kallades drottning, vilket fortfarande är namnet på en kungs hustru eller en kvinnlig monark på de nordiska språken.
Antagandet har gjorts att asatron är på intågande men att den på allvar inte får fäste förrän skördarna uteblir under Fimbulvintern. I berättelsen finns en konflikt mellan de i huvudsak gudinnetroende människorna och de som förespråkar de nya gudarna.
Det här är mitt första försök att skriva just en historisk roman och jag har försökt att läsa in mig på tidsperioden, men det finns inte mycket skrivet och man får plocka saker härifrån och därifrån. Under pandemin hade många museèr distansföreläsningar, vilket jag tacksamt utnyttjade.
Jag har försökt extrapolera berättelsen ur t.ex. Dalarnas museums bok om arkeologi och Kristina Ekero Erikssons bok Vikingatidens vagga, även om den senare egentligen handlar om vendeltiden. Jag har mejlat och frågat personer på olilka museér.
För att levandegjöra människorna, deras tro, tankar och kultur har jag läst Nordiska gudinnor av Sofia Karin Axelsson och Kvinnoporten av Gunilla Carlson. Podden Förmödrars Makt har också varit en inspirationskälla.
Mycket av inspirationen till miljön i boken är hämtad från mina många promenader i naturreservatet Älvravinerna som sträcker sig längs Dalälvens båda sidor tämligen centralt i Borlänge.
Redaktören, som läste manuset förutsättningslöst, skrev i sina inledande ord att hon såg ett tema om kvinnligt ledarskap. Det gör mig glad. En av mina utgångspunkter har varit att undersöka hur ett samhälle skulle kunna fungera utan en tydlig patriarkal struktur. Att samtidigt även förhålla sig till ett samhälle utan kristna tankesätt eller värderingar har ibland varit som att försöka vända de egna tankebanorna ut och in.
Mycket av hur vi tänker i västvärlden idag kommer från Aristoteles och de gamla grekerna, och har alltså funnits i vårt kollektiva medvetande under mycket lång tid. För att få hjälp att hitta ett annat sätt att formulera karaktärernas världsbild och hur de tänker har jag som nämnts ovan lyssnat på podden Förmödrars Makt och även podden Myter & Mysterier.
